Just nu verkar jag ha för mycket att tänka på. Det är knappt att jag kan sortera allt som rusar runt i hjärnan. Hela känslan är ytterst förvirrande kan man lugnt säga. Det är som att allt går på någon hemsk överväxel och jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Fortsätter det så här länge till kommer något att brista permanent, det är jag mer eller mindre säker på. Om jag ända bara kunde tänka klart och avsluta en tankegång i taget så skulle allt vara helt lugnt. Som nu tänker jag mer än tio saker på en och samma gång. Klimakteriet till exempel. Varför kan jag inte få bli klar med den saken? Men nej det går tydligen det dyker hela tiden upp nya saker. Snabbare och snabbare. Och det blandar sig allt mer med varandra. Snart vet jag inte var en sak börjar och en annan slutat och vise versa. Kanske är det början på ren galenskap det här. Eller så behöver jag bara sova. Jag får hoppas på det senare.
-
Jag lider för tillfället av en svår form av beslutsångest. Och då menar jag en riktigt svårt form här. Det är inte fråga om fullt normal beslutsvånda som folk kan känna inför köp av säg ett hus i mångmiljonklassen. Nej, det här är något annat och går långt utöver det som kan klassas som normalneurotiskt. Bara ett exempel. När jag ska gå och handla mat och står där vid grönsaksdisken blir jag liksom helt överväldigad. På handlingslistan står ett halvt kilo tomater, en avokado och ett paket kaffe eller något i den stilen. Men när jag står slås jag av den obehagliga känslan att jag kan välja helt fel tomater. Jag vill ju ha fina men det kan ju bli helt fel. Jag blir totalt handlingsförlamad och står där och stirrar i evigheter. Samma gäller allt annat alla andra val. Det är något av ett handikapp faktiskt. Nu snart måste jag göra ett större mer allvarligt val. Undrar hur det kommer gå. Dessutom har jag urinvägsinfektion vilket gör allting ännu jobbigare.
-
Det verkar ärligt talat inte som jag någonsin kommer få någon frid i detta liv. Så fort jag tror att situationen är i närheten av att bli räddad sliter du, ja du, bort mattan från under mina fötter. Hur gör man egentligen i det här läget? Jag är livrädd ärligt talat. Visst jag har mött problem förut, som det där med min fettförbränning men då hade jag folk som jag kunde tala med. Nu finns inget, absolut inget. Ingen kan hjälpa mig verkar det som. Hela mitt liv är ett krig, ett smutsigt och lömskt gerillakrig. Jag kan inte sova på nätterna, jag har konstant huvudvärk, jag har förmodligen just fått mitt första magsår också. Det var inte det här jag tänkte mig. Inte detta jag såg framför mig. Nu finns heller ingen återvändo. Jag har inget kvar, inget att hålla mig i, ingen livboj. Och jag håller på att drunkna.
